Världsnaturfonden WWF presenterade i början av maj fiskguiden för 2016, en lista med olika fiskarter märkta med rött, gult eller grönt enligt WWFs egen bedömning av arternas tillstånd. Publikationen är en lysande affärsidé som vunnit stort genomslag i svensk media och ger uppmärksamhet åt Världsnaturfonden WWF.
Informationen som delges konsumenten i fiskguiden brister dock på några punkter som vi i fiskenäringen menar är angeläget att rätta till.
Vi har därför spånat på att komplettera WWFs lista så att konsumenten tillhandahålls en mer fullödig och aktuell information. Det ska genast sägas att förslaget ifrån näringen ännu inte är helt genomarbetat, men att i likhet med fiskguiden använda färgpennor är inte alls fel, och väldigt slagkraftigt.
Några grundbultar har mejslats ut. En tanke är att vi befinner oss i en demokrati där statliga fiskförvaltande myndigheter har i uppdrag att värna om resurserna i havet så att de nyttjas i enlighet med EU:s omfattande regelverk, och med hänsyn taget till ”försiktighetsprincipen” vid förvaltningen. Myndigheten har alltså tilldelats ett ansvar. Till sin hjälp i regleringen har de forskare (SLU) som tillhandahåller de vetenskapliga underlagen samt en väl utbyggd kontrollapparat tillsammans med en arsenal av straffåtgärder för fisket, sanktioner, prickar, fiskestopp, mista fiskelicensen, rättegång osv. Hela denna vidsträckta apparat kostar en hel del skattepengar och bör således ha betydelse också för Sveriges fiskkonsumenter. Om så inte skulle vara fallet är Världsnaturfonden WWF bra mycket billigare att lita till, förutsatt att förvaltningen då kan skrotas eller krympas.
I fiskenäringens förslag till färgmärkning håller vi oss för åskådlighetens skull till Östersjön i nedanstående exempel.
- När EU fattar beslut om nedskärning av kvoten på torsk, något som gäller för 2016 i Östersjön, då ska genast beslutet GULMÄRKAS för att visa konsumenten att ”försiktighetsprincipen” nu råder inom torskfisket. Beslutet kan lämpligen presenteras på en presskonferens. På så vis kan konsumenten omedelbart utan onödig oro äta den torsk som saluförs. Skulle kvoten istället skrivas upp på grund av att beståndet har ökat då ska beslutet GRÖNMÄRKAS.
- Om yrkesfisket, kanske på grund av alltför få kvarvarande aktiva båtar, inte kan fiska upp den GULMÄRKTA sänkta torskkvoten, något som har skett under senare år i Östersjön, då kan istället fisket GRÖNMÄRKAS för att visa att fångsterna omfattas av en ännu mer försiktig ”försiktighetsprincip”. Skulle det visa sig att den torsk som trots allt fångas är alltför liten och mager (enligt WWF) skulle man kunna RÖDMÄRKA sillen och skarpsillen så att torsken får en bättre tillgång till föda.
- När EU eller Havs- och vattenmyndigheten fattar beslut om ett fiskestopp ska torsken i området under den tid som stoppet gäller RÖDMÄRKAS. På detta vis ges klara och aktuella besked till konsumenten att under ett fiskestopp kan torsken inte saluföras.
Fördelen med fiskets kompletterande märkningssystem är att konsumenten hela tiden hålls uppdaterad om beslut baserade på forskning och ansvarstagande. WWFs lista i all ära har trots allt den nackdelen av att de i bästa fall beskriver förhållanden som redan är kända och där åtgärder redan har vidtagits.
En fortsatt ofullständig information innebär att Sveriges konsumenter lockas att avstå från en produkt som är helt okey att konsumera. Fortfarande fångas samma mängd fisk men exporteras istället till andra av EU:s medlemsstater där fiskguiden inte har fått samma genomslag. I Sverige tuggar vi glatt vidare på den alltid helt dominerande importerade fisken.
Nu finns det risk för att WWF blir sura på oss om vi använder deras färgpalett. Vi har tänkt på det. Världsnaturfonden WWF har en väldigt viktig roll för att värna vår miljö. Därför vill vi gärna i all välmening tipsa WWF om hur de kan bli mer effektiva i sitt arbete genom att bygga ut sin märkning till att omfatta andra verksamheters påverkan på fiskbestånden och miljön i våra hav och sjöar. Ett bekymmer kan förstås bli att de då riskerar stöta sig med kapitalstarka krafter som verkligen inte är enkla att tas med. Men uppgiften är viktig, för även om yrkesfisket efter fisk och skaldjur i Sverige blir borta skulle detta inte påverka miljön i havet på ett avgörande sätt. Här finns alltså en reell möjlighet för Världsnaturfonden WWF att göra skillnad:
- Produkter från industrier och processer som släpper ut avfall som påverkar vår havsmiljö och medverkar till döda bottnar runt våra kuster, med följden att viktiga uppväxtområden för småfisk har försvunnit, ska RÖDMÄRKAS. Konsumenten kan då välja om de vill vara med och rädda en framtida tillväxt av fisken och bidra till levande havsbottnar och kustmiljöer.
- Produkter från industrier och processer som i hög grad renar utsläppen och har ett pågående arbete med sikte på en utsläppsnivå närmare 0 kan GULMÄRKAS tills de har uppnått målet.
- Produkter från industrier och processer som inte har någon påverkan på vattenmiljön och djurlivet i hav och sjöar ska GRÖNMÄRKAS. En del kanske menar att de istället skitar ner på land och i luft. I så fall kan de starta upp en egen lista där dessa produkter då kan RÖDMÄRKAS.
Idén med färgpennor och listor är helt enkelt briljant och behöver användas mycket mer i vårt samhälle. Det är ett snabbt och effektivt sätt att kommunicera, behöver inte följas av jobbiga analyser och ansvarstagande. Fast här måste vi inom yrkesfisket lägga band på oss och hålla oss till det som angår den egna näringen. Vårt förslag behöver filas mycket mera på. En viktig pusselbit som saknas är hur märkningen ska finansieras med tanke på det stadigt minskande antal fiskare som mer aktivt bedriver fiske efter skaldjur och fisk.
Yrkesfiskarna är i själva verket så få idag att de knappt märks om de så placerades flaggviftande i Globen. En försvårande omständighet är, som alla säkert förstår, den röd-gul-gröna fiskguiden som sänker lönsamheten i fisket då en allt större andel av fångsten går på export till industriändamål istället för att saluföras på färskmarknaden i Sverige.
En möjlighet är givetvis att vädja till allmänheten, fast där riskerar vi kollidera med WWF och konkurrera om bidragsgivarna. Inte helt lyckat, kanske. En annan idé kan vara att starta upp ett certifieringsorgan för miljömärkning (SFISK?). Fast istället för att certifiera vart och ett fiske, eftersom alla ändå måste bedriva fisket i enlighet med de regler som ansvariga myndigheter utfärdat, så kan vi istället certifiera själva förvaltningen av fisken. Mycket effektivare då förvaltningen trots allt bär det fulla ansvaret och helt bestämmer i fiskets alla delar.
Fast vi kanske inte ska förvänta oss så mycket pengar därifrån heller till vår färgglada konsumentmärkning. Men fiskarena skulle i vart fall kunna spara en himla massa pengar genom att slippa undan andra kostsamma miljömärkningar som påtvingas näringen genom en miljövariant på ”Ett erbjudande du inte kan tacka nej till”. Världsnaturfonden WWF GRÖNMÄRKER per automatik en fisk som är miljömärkt (MSC, ASC, KRAV), oavsett hur RÖDMÄRKT den än varit tidigare. En miljöcertifierad Havs- och vattenmyndighet vore därför mums – den verksamheten är ju skattefinansierad.
Här nedan redovisas några av dem som är delaktiga i att diktera villkoren för det svenska fiskets utveckling (år 2013 var yrkesfisket färre än 1300 licensierade, varav nästan 300 inaktiva):
Världsnaturfonden WWF, EU-instutitioner; Kommissionen, Parlamentet, Rådet, Näringsdepartementet, Jordbruksverket, Havs- och vattenmyndigheten, forskningen (SLU, ICES) med flera.
Fiskenäringen ska nu fundera vidare kring en eventuell märkning med signalfärger, eller så kanske vi hittar på något helt annat.
Kom gärna med förslag, det brådskar – yrkesfiskarna håller på att dö ut!
TL